Peppad?


Älskar dig gullis, finaste sessan!<3
Det är svårt att inte ha bittra stunder när jag tänker efter gällande “mitt hundliv”.
Mellan 2009-2011 så hade jag en hund som var så fantastiskt lovande i träning, jösses vad grym han var på appellplanen lilla Teng-Bäng.
Men pga. mentala brister eller olydnad ,ni får tro vad ni vill, så funkade han inte i vardagen vilket tillslut även influerade träning och tävling.
Jag är inte någon som chansar på det viset och vi hann ändå tävla 3-4 gånger innan han bestämde sig för att sticka efter en hund på den där tävlingen på Österåkers BK. Så det fanns inte på min världskarta att han skulle göra något sådant.. nog för att han inte gillar andra hundar men träning har till 99,999 funkat bra. Ja menar på vår debut så tävlades det i ringen bredvid och han var ändå med mig från början till slut.
Egentligen vill jag inte grotta i det, jag klandrar mig själv, jag klandrar hunden och ja det finns mycket att klandra, men allra mest är jag nog bara ledsen att det blev så tråkigt som det blev när vi hade en sådan fin känsla när vi tränade. Ush.. det finns egentligen ingen anledning att grotta i det här som sagt.. men så klart gör jag det. Men mer och mer sällan nu.. mer och mer sällan.
När Dot skadade sig så kände jag alla känslor av sorg, smärta och rädsla för att mista ännu en älskad vän. Det är svårt att inte sitta där och känna varför händer det här mig, vad har jag gjort för att förtjäna att det skiter sig med ännu en hund.
Det var oerhört tungt, att bara ha en hund gör en så sårbar. Dot har många fina kvaliteer, hon är inte en ferrari som Teng-Bäng på plan men hon har ändå potential och är rolig att jobba med. Vi har tagit tid på oss att hitta varandra i träning, men i vardagen så fann vi varandra mycket snabbare.
Att hon nu är skadad gör att all träning ligger på is och kommer så göra iallafall tills efter nyår. Minst 4a veckor till ska hon va gipsad men på något sätt så känns det inte så jobbigt längre. Känner mig mer peppad än någonsin faktiskt.
Everything happens for a reason?
Vi myser och leker lite inomhus, tränar lite shejping, metallapport, fjärr.. ja egentligen allt som går att träna med en gipsad hund som gillar godis. Hon börjar bli lite rastlös nu, eller ja väldigt rastlös haha. Lilla prinsessan, du är helt fantastisk! <3
Ja det är svårt att inte famla i ett bittert mörker när motgång byts mot motgång, men så mörkt är det kanske ändå inte. Det gäller bara att ta för sig och lägga märke till när man har flyt, tur, tar bra beslut, lever och bara mår så jäkla bra. Kanske aktivt se till så att man ser till så att det finns saker att kämpa för och se fram emot, kanske låter lite för hippie att säga så. 😉
Ja menar, veterinären på Albano dömde ut henne och hon skulle egentligen fått somna på Väsby förut, men nu lever hon och är på bättringsvägen och prognosen ser ändå jäkligt bra ut även om det aldrig går att veta säkert.  Ser fram emot att lära mig mer om rehab, för någon gång eller flera gånger så lär ju hunden vara på väg att skada sig eller skada sig så det är lika bra man lär sig.
Jag vet inte riktigt men på något sätt är jag så himla peppad, everything is gonna be alright. <3

3 Replies to “Peppad?”

  1. Usch, inga lätta känslor 🙁 Eftersom jag själv har ACD blir jag såklart nyfiken på Tengil så du får ursäkta mig ifall jag är jobbig (hojta till då 😉 ).. Men hur var han i vardagen? Det verkar som att han inte var någon enkel hund och jättetråkigt att läsa att det gick snett på tävlingen. Du får gärna maila om du inte vill ta det direkt över nätet.
    Härligt att du hittat Dot och håller som sagt alla tummarna för henne!

  2. sv: hahah jaaa lera, bästa som fiiiiinnnnssss <3 😉
    Bra inlägg michelle, du skriver bra! förstår dina tankar, det är inte konstigt att du tänker så heller. Men allt händer väl för någon förbannad anledning, så det är bra att du tänker positivt! 🙂 Sötis dottis! all lyckat till med hennes rehab! kram på'rej! håller tummarna för er!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *