Apporteringsdirigering 

Med Kellie la jag en väldigt strukturerad plan för att lära in app.dirigeringen. 
Steg för steg tog vi oss framåt. Inga konstigheter egentligen.
Med Peak har jag mer över tid väckt ett intresse med apporter,  gjort fullmoment men med hjälp. Kanske snittat 10 min träning per månad. Om det är är att jag gett henne möjlighet att bara smälta information istället för att nöta in det som gjort det tidseffektivare att lära in eller ej, men på något sätt så fattar hon nu.
Jag tror heller inte man ska underskatta deras iakttagningsförmåga.

Inte redo förrän nu

Jag brukar ibland medvetet låta bli vissa detaljer med motiveringen “det ligger inte rätt i tid”.
I Pikkes fjärrdirigering har jag medvetet jobbat med stora rörelser och inte haft lika stort fokus på detaljer som stilla tassar utan mer jobbat attityd och investerat i rätt typ av rörelsemekanik. Detta för att undvika osäkerhet, för höga krav, press, med mera och sådant som kan övergå till låsningar/eye.
Över tid har jag sedan stramat åt detaljerna och nu ligger kravet på stilla framtassar. Jag trodde jag hade grundat klart fjärren men har insett att Peak haft lite svårt för “Stand” – att stå och bara stå. Hon kan falla in i eye där och bli lite lägre i kroppen likväl som att jag upplever att hon inte står stadigt med bakbenen.
Då insåg jag att en grundsten som jag prioriterar med bakbensfjärr även är en viktig grundsten i frambensfjärren. Den berömda fällkniven.
Såklart måste ju hunden kunna fälla upp och fälla ner sig utan att röra varken fram eller bakben. När styrkan finns i den typen av rörelse så kommer även styrkan i Sitt-stå och stå-sitt bli bättre. Starkare och stadigare fjärr.
Så man kan minst sagt säga att det var en grundsten som saknades.
Nedan är en film på första passet. Hon förstår inte riktigt vad jag vill, är något frustrerad, biter i luften med mera. Men vi fick till en helt okej procent med träffar på 100% stilla fällningar så det ska nog gå över tid.
 

Träning av valpar och unga hundar

peak-8-veckor
Det finns en motsättning mot att träna unga hundar. Mot att träna valpar överlag.
Jag tror absolut att man ska grunda och fånga upp allt valpen har naturligt inklusive försöka bygga upp valpens potentiella tillkortakommanden. Men man ska ha en plan och medvetet undvika att pressa valpen i det den inte är psykiskt redo för och samma sak fysiskt. På en del valpar kan man behöva hjälpa till att hålla igen då valpen inte ser sina begränsningar.
Det är viktigt att bygga relation, skapa vardagsregler och låta den lära känna sina miljöer.
Tror nog diskussionen om det negativa i valpträning handlar mer om 6 månaders valpar som kan hela elitlydnadsklassen, springer snäva class 3 agilitybanor även om det är utan hopphinder – som i allmänhet tränas lika hårt och fysiskt som 2-3 åringar.
Jag tror rent fysiskt att många belastar hunden för tidigt vilket kan skapa onödigt slitage innan hunden är fysiskt redo för det. Men har man otur kan ju skador uppstå ändå. Likväl som att långsiktiga skador som kommer upp till utan först kring 2-3 års åldern inte heller är helt ovanligt.
Sedan är det väl individuellt huruvida man tjänar på att träna de tidigt eller inte. Ekipage som drar ifrån blir allt som oftast ändå ikappsprungna över tid och kanske till och med omsprungna sett till att de inte höll lika länge.
Jag har senaste månden reflekterat mycket över den tankeställningen och jämför hur många träningstimmar jag lagt på Kellie vs Peak och hur långt vi tagit oss på samma tid och min slutsats är – rätt självklar eg. – det är inte mängden träning utan kvalitén på passen. Detta har gjort att när jag sedan satt och fart med regelbunden träning med Peak har saker fallit på plats oerhört snabbt.
Det är ju rätt enkelt att applicera på valpar/unga hundar med, dvs att grunda en valp unghund behöver inte vara timmar och timmar av träning utan man ska bara försöka spika de passen man tar och undvika att träna “bara för att”.

En tanke jag har i mitt huvud, en klok mening – “Valpar ska få röra sig, men de måste få röra sig naturligt”
Man ska undvika många stereotypiska repetitioner, snäva vändningar och stopp, samt undvika för långa pass där hundarna hinner bli trötta och kan skada sig för att de snubblar, glider med mera. Men det är kanske generellt ändå. Mitt mål för 2017 är
– INGA ONÖDIGA ÖVNINGAR OCH INGA ONÖDIGA TRÄNINGSPASS – 

Peak har mer agerat pausunderhållning emellan Kellies träningspass vilket verkar har varit alldeles lagom för henne.
Jag tror det är lätt att inte kunna hålla sig från köra på om man bara har en hund att träna oavsett ålder och är den peppad och träningsglad så kör många på.
 
Jag tror det handlar om att inte pressa valp- unghund varken fysiskt eller psykiskt. Samt att på hundar som själva inte känner av sina begränsningar får man kanske hjälpa till att se hur mycket de kan köras.
Jag har blivit kritiserad för att jag satt igång mina hundar i draget rätt tidigt. Jag kan förstå att folk reagerat. Men min avvägning har legat i att antingen aktiverar jag doggarna under kontrollerade former där de får ta ut sig eller så kommer de göra någon banal grej och skada sig själva. Med det sagt har jag inte kört drag på det viset att de “tränas” utan jag har gett dom en möjlighet att ta ut sig, få ta i under utvalda tillfällen när de vart mellan 7månader och 1 år där de bara får ge allt så de blir trötta och nöjda.
Men egentligen – det är upp till var och en hur de vill lägga upp sin träning, om vi prioriterar fel så är vi ju själva och hunden de enda som får sota för det. Jag tror dock oddsen för skador och uppbyggande träning utan biverkningar av dålig förväntan eller överbelastning är högre om man inte ger hundarna tid att utvecklas och hur värdelöst är det inte om man måste ställa av en 5 åring med sjukt mycket resurser lagda på pga. slitsam träning under tillväxt perioden.
Jag vill att mina hundar ska pensioneras vid 10 inte 5.

Peak 2 år gammal

Tänk att den här galenpannan redan fyller 2 år❤️❤️
Minns den julen jag gick och längtade och stirrade på telefonen efter om det fötts någon tik till mig ..och fjärilarna i magen när jag fick höra att det fötts en tik till mig.
Magiska lilla Pigge❤️

1 år i Eliten

Skärmavbild 2016-12-18 kl. 12.35.09.pngSkärmavbild 2016-12-18 kl. 12.34.01.png
I December 2015 så kastade vi oss ut på ny mark jag och Kellie.
Den efterlängtade elitklassen. Vi hade haft lite vajsing med gruppmoment sedan vi började tävla lydnad. Om det berott på att hon haft påhälsning av flera hundar på tävlingar eller om hon är en orolig hund överlag. Troligtvis lite av båda.
Så vi jobbade vid sidan om elitstarten med att stärka gruppen samtidigt som vi laddade inför vår elitdebut utan grupp.
Jag hade många år stått och drömt om att få tävla elitlydnaden på Stockholmsmässan.
Det var något magiskt med det. Så även om det kanske var lite vågat och kaxigt att debutera där så kändes det så rätt. Även utan gruppmoment. (Om man inte har säkra gruppmoment ska man inte göra dom på tävling, men det vet nog de flesta vid det här laget att jag tycker.)
Debuten gick bra, inte lysande poängmässigt, men bra känsla bra utföranden, några missar ,lite orutin, ja egentligen allt som kan höra en tävlingsdebut till.
Det var på den vägen och under året har jag slitigt mitt år, testat diverse träningsmetoder, lärt känna min hund ännu närmre, vi har både bråkat, haft fantastiskt kul och jag har ju gråtit någon skvätt här och där.
När man vill något så mycket är varje vinst fantastik men varje förlust rätt smärtsam. 2016 har varit året då jag fått jobba mycket med mitt huvud mentalt.
Jag har försökt frångå tanken med att vilja bli “positivt överraskad” till att mera peppa mig själv med “tänk om du vinner” tankar. Inte för att jag i mitt huvud förväntar mig att vinna över någon när jag tävlar utan för att kontra de mer mörka tankarna om att “vi har nog gjort sämst ifrån oss!”
Jag har mer och mer kunnat erkänna för mig själv vad jag vill.
– Jag vill givetvis också vinna. Jag tränar för att vinna – jag tävlar för att det ska vara kul och givetvis för att vi i längden vill bli bäst! –
Men utan att lägga mitt personliga egenvärde i det, utan att lägga in huruvida min hund är tillräckligt bra i grunden för något. Vi ska bara ge allt och se hur långt det räcker.
Under året har vi gjort 14 officiella starter i eliten, 6st första pris har vi fått till. Lite mindre än hälften bra tävlingar resultatmässigt, men varje tävling har gett oss bra information och även om det kännts helt värdelöst efter vissa så vet jag att de dåliga tävlingarna sporrar mig mer än de framgångsrika.
Jag tränar aldrig så bra och målinriktat som efter en dålig tävling.
Så vart har vårt första år i eliten tagit oss?
Just idag ligger vi på en 15e plats inför SM i Lydnad 2017. Det känns helt ofattbart och jag tänker inte ens försöka återge känslan. Men ni kan ju tänka er efter det här minst sagt turbulenta året. Jag är så tacksam för mitt år i Talangtruppen med Kellie. Det har gett oss så mycket. Massor med nya vänner, massor med minnen och verkligen gett oss verktyg inför kommande år.
Det är lätt att lägga energin på det som inte gått bra, men när jag lyfter blicken och kikar på vart vi står idag, 1 år efter vår debut i elitklass så är jag taggad, stolt och kanske ytterliggare något snäpp ödmjuk inför allt jobb som står bakom alla dessa framgångsrika hundar och förare. Vilket jobb man gör och hur mycket själ man lägger ner.
Skärmavbild 2016-12-18 kl. 12.38.13.png
 

#Inittowinit

14492354_10157457032965035_4367107563057163848_n
En snabb uppdatering ifrån sommarens och höstens aktiviteter.
Vi har flängt runt i vanligt veva och fyllt dygnets alla timmar och alla helger med så mycket som möjligt.
Har vi inte hängt bland fåren så har vi vart på lydnadsplanen.
Peaks stora mål för i år var att bli godkänd vallhund.
Det löste vi med bravur med magiska 94p, domaren lovordade oss och det är klart det känns sjukt bra och speciellt. Peak var så otroligt behaglig att köra, sansad, lyhörd och super med fåren.
Filmen på vårt VP hittar ni här
Bara någon vecka eller 2 efter så tävlade vi även klass 2 med uppflyttningspoäng.
Även där, så himla behaglig hund att gå med. Allt bara flyter på!
Kellie och jag tog oss även äntligen över 300p gränsen, en magisk grej för mig.
Ibland så inbillar jag mig att saker är ouppnåeligt, nästan helgonförklarar en prestation. Men det gick, det går och det borde gå igen. Helt plötsligt blev drömmen om SM ännu lite mer verklighet!
För film – KLICKA HÄR
Så det är det vi fått till, vi får se vad mer vi hinner den här säsongen, men med mindre än 10 veckor kvar av året så tänker jag inte ta ut något i förväg utan försöker enbart glida med och njuta av mina fantastiska tjejer, vänner, familj och alla möjligheter som bara väntar.
ruta-kells

Post Success Depression

cropped-14054995_10157309274955035_2305811787388266367_n.jpgVi har haft ett fantastiskt tävlingsår. Ett fantastiskt faktiskt sett till resultat och helt ärligt inte bara resultat utan båda hundarna har utvecklats över förväntan och ska jag vara lite kaxig så har även jag tagit många steg framåt.
Jag som person har lätt att falla över i en mani när jag bestämt mig för ett mål. Det är det som fyller tankarna varje ledig stund och jag lägger all tid jag kan avvara från alla primära måsten på just det.
Varje gång vi uppnått ett mål så har jag känt mig tom. Det är med att resan är målet har fått sig en hel ny innebörd.
Kunde inte riktigt sätta fingret på tomheten förrän en kompis uppmärksammade att det rimligtvis borde vara en släng av Post Success Depression.
Har försökt läsa på lite om hur man tacklar den typen av ångest och tipsen verkar vara:
– Organisera
Tex. städa igenom tävlingspärmen, skapa statistik över tävlingarna, märk upp och logga filmer
– Slappna av och Återhämta dig
Det finns ingen press om att snabbt vara ute på banan igen. Man behöver vila, släppa press, återhämta sig. Gör helt andra saker än det som jag ångat på med. Tex. Valla om vi lydnadssatsat, fysträna, dragträning och vice verca.
– Belöna dig själv
Jag brukar shoppa, unna mig en kurs, en klänning, träningstimme i någon hundhall eller liknande. Efter allt slit är man värd lite belöning.
-Umgås och mys med familj och vänner
Ta igen det som du inte hunnit under satsning och tävlingsperiod. Myst med familjen, hängt med kompisar, allt utan tidspress, prestige eller konkret plan.
Sammanfattningsvis är det nog bara att invänta att ångesten går över, för det gör den. Antingen genom ett nytt mål eller genom återhämtning. Jag brukar känna och säga att jag bidar min tid innan jag bestämmer mig för nästa steg om någon frågar om nästa steg.
För det är ju just så, man funderar, vilar och lallar runt lite innan nästa mål börjar locka.
Sedan tror jag det är viktigt att påminna sig själv om att njuta av sin framgång bara, att bara njuta av det som man presterat.
Kan varmt rekommendera Miriam Bryants Värvet intervju apropå temat också. 🙂
Så skönt att kunna sätta ord på den känslan som jag länge haft efter stora ansträngningar och prestationer.
Slut och Stängt