Olyckor händer så lätt

I fredags lyfte planet som tog mig, pojkvännen och hans familj till London. Vi undersökte staden, shoppade och åt gått fredag, lördag och söndag.
Dotten var hos en hundvakt som hon varit hos flera gånger tidigare och jag hade inte ett uns oro över det.
När vi dock landade söndag kväll så skulle jag bara slå en signal för att höra att allt var bra, så som man gör, men tyvärr så var det inte så bra alls. Min telefon har ingen service utomlands så det har inte gått att kontakta mig under helgen.
Dotten hade runt 18 tiden under söndagen försökt springa efter en hare över ett dike, antagligen bedömd avståndet dåligt pga. hög fart och då landat fel, slagit i /dragit till och gått omkull. Sedan har hon inte kunnat använda foten.
Dot är lite uttåtställd med benen dessutom men på den skadade tassen så vinklades det innåt och hon hade haft fruktansvärt ont.
Så det var bara att att kasta in resväskorna och åka och möta upp hund och hundvakt på Albano djursjukhus.
Med hjärtat i halsgropen satt vi först och väntade länge på veterinären. Alla olyckliga tankar som bara fanns snurrade genom huvudet samtidigt som man på något sätt inte vågar greppa riktigt hur illa det kanske va med lilla Dotten.
Efter en snabb koll så skickades vi vidare för röntgen, två röntgenbilder togs och sedan bestämdes det att hon skulle skrivas in och stanna under natten för att kunna få smärtlindring.
Att jag och Tobias ens kunde sova den natten kan inte ha berott på annat en ren utmattning. Men vi tog oss till jobbet båda två dagen efter och det var bara att invänta samtalet som bestämde hur det skulle bli med vår lilla prinsessa…
Runt 10 såg jag att jag missat samtal från veterinären men när man sitter i en telefonväxel själv är det inte lätt. Tillsslut lyckades jag svara när de ringde upp men tyvärr var nyheterna så tråkiga som jag fasat för.
Benbrott, ett ligament som var av och veterinärens lösning var att boka en operation till på onsdag på Bagarmossen. Jag tycker verkligen synd om veterinären, undrar hur många gånger som de har bölande hundägare i telefonen. De ville steloperera hennes framben vilket i hennes fall skulle innebära att det aktiva livet var att lägga på hyllan. Han vågade inte ens lova att hon skulle kunna få springa runt på promenader.
Det va helt obeskrivligt, jag var helt i upplösningstillståndet där.
Dot är nog inte den mest högaktiva border collien jag träffat men ett liv med dom restriktionerna tycker jag inte är ett liv för henne. Att jag dessutom inte valt den högre försäkringen till henne av dumdristighet gjorde det hela inte lättare. Inget aktivt liv, mycket pengar ur egen ficka, lång lång rehab och utsikterna för att hon skulle bli någorlunda bra var väldigt osäkra.
Så jag fann mig i att sitta inför samma beslut som för ett år sedan, ska jag låta min hund somna. Den här gången av andra anledningar, men det är knäckande. Otroligt bittert att efter ett halvår ihop behöva stå inför ett sådant beslut.
Veterinären ville egentligen behålla henne på Albano en till natt, men då försäkringen bara täcker 25 tusen och avgifterna redan sprungit iväg till 11 tusen så valde vi att ta hem henne ändå så länge. Givetvis fick vi med oss ordentligt med smärtlindrande.
Så måndag hämtades det hem en uppskenad Dot, rosa bandage fick hon. 🙂

Hon hade ont, men inte som i söndags iallafall.
Under tisdagen så stannade jag hemma med henne och ringde runt till olika kunniga människor. Hade även hjälp av underbart snälla Tove att kolla kostnad och utsikter med olika kliniker.
Frammåt kvällen så började paniken infinna sig, ett beslut var tvunget att tas. Operation på bagarmossen imorgon eller låta henne somna.
Väsby djurklinik hade jag varit i kontakt med under dagen, utsikterna där var heller inte goda men de hade två duktiga ortopeder, Ashley och Ole Frykman. Efter mycket velande, gråtande och funderande så avbokades tiden på Bagarmossen och vi bokade en besökstid på väsby. Röntgen och undersökning och fanns det inget bättre att säga där så fick hon somna in på plats.
Onsdag morgon klockan 9.45 så befann jag, mamma och Tobias oss på kliniken. De sövde henne, tog fler röntgenbilder och sedan fick vi vänta.
De var otroligt fina, personalen där, kom in med kaffe till oss blandannat.
De hade egentligen haft helt fullt men tog sig tid för oss ändå, vilket jag såhär i efterhand är fruktansvärt tacksam över.
När Ole och Ashley kom in och skulle ge oss domen så fanns tårarna redo kan jag lova. Jag som lovat mig själv att aldrig gråta över en hund som jag gråtit över Tengil. Aldrig mer har jag tänkt.. men så funkar det inte.
Nyheterna var dock ganska goda, de hade på sina röntgenbilder sett att ben i kollisionen tryckts ut, så med en annan typ av operation var hennes chanser mycket, mycket bättre.
Vi tvekade men lämnade ändå kvar henne där för operation förutsatt att de ringde om de märkte att det inte gick att ordna när de hade henne på op.bordet.
Långsamma timmar gick, var hemma hos mamma först. Tröstade mig med världens bästa Jack. Jack du är mitt bästa!
Timmarna fortsatte smyga sig fram och efter samtal med nära och kära så hade ändå tiden gått lite snabbare. Tack för att ni finns!
Klockan 19 trodde de att de skulle börja och ju mer klockan blev desto positivare för oss.
Klockan 21 så ringde de äntligen. Hon var vaken och operationen hade gått bra. Bättre nyheter hade vi inte kunnat få! Lyckan var obeskrivlig. Helt obeskrivlig verkligen.
Nu väntar en lång tids rehab, men hon är verkligen värd allt. Min lilla prinsessa<3

3 Replies to “Olyckor händer så lätt”

  1. SV: Tack så mycket, lite olika mina två grabbar men enormt härliga 🙂
    Läste lite mer på din sida och ser att du också haft cattledog. Minns faktiskt att jag tittade på klipp (på youtube) på dig och Tengil när jag kollade på ACD.. Tråkigt att det blev som det blev, måste varit ett fruktansvärt jobbigt beslut att ta 🙁 Tur att en fin BC prinsessa kom in i ditt liv.. hoppas rehab går bra så hon snart är på fötter igen!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *