Jag hinner aldrig skriva…

_DSC1857

foto: Amanda Nippgen 

Det är helt tokigt hur många gånger jag påbörjar ett logginlägg. Säkert varannan dag tänker jag att jag ska ta tag i det hela och skriva ner allt jag har i huvudet, de hundaktiveter vi vart på eller om det är någon fråga jag gått och fnulat på.
Jag vill dela med mig av bilder, träningsfilmer och berätta hur Kellies utveckling går och hur Dots rehab fortskrider.
Men tyvärr, tiden räcker inte till, eller jo jag påbörjar ett inlägg.. men det kommer alltid något emellan. Med ett heltidsjobb, två hundar och alla måsten likväl som allt jag vill hinna göra så tycks tiden för att blogga oftast inte finnas. Det är kanske ingen större förlust så, värre vore det om jag inte hade något att skriva om. Men lite tråkigt är det att inte ha kvar texter att kolla tillbaka på. Bilder har jag ju en del, inte så mycket som när Tengil var liten och fotointresset var på topp, men lite lagom på en höft sådär. Jag vill blicka mot framtiden så har knappt tid med nuet känns det ibland som.
Nu när jag väl känner att jag har några sekunder över så tänkte jag ändå uppdatera lite.
Kellie är nu ca 4,5 månad, väger ca 10kg – känns som att hon kommer bli en stor flicka. Hon kan från och till kännas lite barnslig, eller det har känts så förut i träningstillfällen, så vi har tagit det väldigt lugnt. Knappt tränat något alls mer än följsamhet i vardagen och lösgående. Nu känns det dock som att mycket har börjat hända. Hon är intresserad och vill erbjuda saker när jag tar fram godis. Hon har liksom klurat ut att hon kan vinna saker av mig och visar upp ett helt nytt engagemang.
Det känns jättekul och med henne känns det verklig iallafall en som att om det är något som inte funkar så är det bara att ha tålamod och vänta, mycket klarheter kommer med åldern.
För att nämna två exempel, när jag fick hem henne så vägrade hon gå på bussen själv. Kanske en månad senare utan direkt träning, från ena dagen till den andra så går hon på och kan tillochmed dra mig på med hög förväntan när det passar haha.. Andra saker, vi har försökt oss på att lära in ligg. Det har inte alls gått enligt mina mått.. det har gått långsamt och hon har varit splittrad. Så vi väntade med det någon månad och vips så erbjuder hon det och från och till kastar hon sig i backen.
Hon är annorlunda på alla sätt och vis mot Tengil och Jack. När Jack kom så kunde man locka honom till all med godis och med Tengil när han var 8 veckor så kunde vi liksom börja träna direkt. Men alla hundar är olika och jag gillar verkligen att hon inte är så sträng och seriös, hon har humor och hon är väldigt lekfull. Jag värdesätter det även om utvecklingen i träningen kanske kommer gå långsammare än många andra valpar i hennes ålder.
_DSC1859

foto: Amanda Nippgen 

Dot börjar också bli bättre och bättre, nu gör jag egentligen inga restriktioner förutom att jag inte kastar bollar eller tränar hård och länge med henne. Hon får leka, hon får träna och hon får springa. Det känns jättekul att se hur hon njuter av att få va lös, att få trava på, springa och träna.
Vi måste fortfarande vara försiktiga och vara noga med att se hur hon ser ut i benet och backa i utvecklingen om hon skulle börja halta, men hittills *ta i trä* har det gått jättebra.
Vi var och tränade i ridhuset i Solna med lite vänner, Stockholms HU har öppenträning där varje söndag för en billig peng.
Doten fick träna upp och damma av lite grunder, signalkontroll i stå och ligg under bakåt mars och lite fotgående. Inte så jätte givande, hon visade att hon kunde och att hon tyckte det va kul. Vi har lite att fnula på där hur träningen ska utvecklas för att nå framåt, men det kommer.
Kellie fick inte träna så jättemycket utan fick träna på passiviteten genom att sitta på sin filt medans jag gick runt eller tränade med Dot.
Såååå svårt va det.. men jag tror jag ska göra mer sånt här konsekvent. Är inte så förtjust i att binda upp mina hundar om jag inte behöver. Det är allt för många hundar som lär sig skrika när de uppbundna och det är ju heller inte alltid det finns någonstans man kan binda upp..
Ja det finns som sagt lite att fundera ut där, för att få till ett så pedagogiskt upplägg som möjligt.
Något annat jag verkligen kände idag som jag tycker är lite tråkigt.. När man tränar flera såhär att det känns som att man tränar tillsammans fast ensam. Saknar den här träningsgruppkänslan. Jättemycket faktiskt haha. Det ger så mycket mer när man verkligen tar del av varandras träning och både ger och tar för att alla ska kunna utvecklas på allra bästa sätt. Sedan så är det ju härligt när man är ett bra gäng att kunna tävla lag eller allmänt åka på tävlingar tillsammans. Ja, är inte förvånad att jag saknar det. 🙂
Så, nu har jag skrivit en roman som jag blir förvånad om någon läser hela av. Men gör ni det, skriv gärna en rad så jag vet om jag ska försöka korta ner lite mer till nästa gång jag har en sekund över att skriva.
Slut och stängt – samt alla sjuka därute (mig inklusive) krya på er och hosta in ihjäl er!

6 Replies to “Jag hinner aldrig skriva…”

  1. Jag läste helaaaa! (Perfekt med en roman när man vaknar av att huvud+hals spränger) skriv så mycket du kan så ofta du orkar, det gillas wihå!
    Puss till lilla sprattelmonstret, pottan o dig!
    (Okejrå tobbe får en klapp på huvvet då!)

  2. Ang att träna i grupp fast man tränar ensam håller jag med om. Då kan man lika gärna träna helt själv lite närmare och slippa åka kommunalt ett år.. 😛 Det ger ju egentligen ingenting att “träna i grupp” om man ändå tränar var för sig.

  3. Kul att du tar dig tid & bloggar 🙂 Fina bilder på gulddamerna 🙂 Skönt att Dot kommit så långt i sin rehab – blir varm i <3 när jag läser om att hon får vara hund & njuta 🙂 Det kommer blir suveränt med den lille, du är så klok i dina tankar & stressar inte på. Kram från oss! 🙂

  4. Läste också hela, som alltid när jag lyckas ta mig hit ;). Dock hinner ja inte alltid kommentera sen glömmer jag gå tillbaka ;p…
    Men kul att läsa om era framsteg! Önskar ja hade mer utav dina tankar och kunskap i lydnaden, själv e man helt nybörjare på tävlingslydnad haha!
    Kram

  5. Tycker du resonerar klokt med lilla Kellie, finns ingen anledning att skynda eller tvinga fram saker! 🙂 när saker & ting kommer av hundens vilja och hunden är helt med i det man gör så får man desto bättre resultat, tror jag 🙂
    Kul att träffa er igår! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *