Frustration och känslor

Jag är en känslomänniska. Jag känner där och då, jag grubblar i efterhand och jag ältar saker. Jag vet att jag gör det och det är en egenskap som ligger mig nästan lika mycket till last som det ligger mig till fördel.
  
Jag som person kan bli rätt sammanbiten och spänd. Hör ofta det av instruktörer att de är inte säkra på om de nått fram. Men jag lyssnar, tänker och behöver fundera igenom saker innan jag liksom “köper” koncept. Det skiljer sig väldigt mycket nu från när jag var helt grön och intresserad av att prova varje magisk lösning instruktörer presenterade. Min målsättning är nog att bli lite mer avslappnad och “mjuk” i kroppen när jag tränar, fokuserad, men inte crazy bananas militär på språng.
Jag tror det är Maria Brandel som tryckt lite extra för att man ska träna med känsla men utan känslor. Lämna känslorna hemma! Men det är kanske lättare sagt än gjort.
Vi skriker av glädje när allting bara stämmer, när vi löst upp knutar i träningen som legat till last länge, vi gnisslar tänder och skriker ur vår frustration när ingenting fungerar (förhoppningsvis när hunden inte är där?!) Vi kokar av ilska på väg hem i bilen när träningen gick dåligt och ska byta sport, sluta med hundar, börja med frimärken osv. Men när allting klappar, fyfan vad det är värt det! Sådan otrolig Kick!
Ibland i träningen när jag inte känner att något funkar så kan jag tjonga iväg en boll bara för att få lite avstånd till hunden haha. Men det kanske bara är jag. 
Idag så skulle vi länka igenom hela elitprogrammet själv med små stödbelöningar och vi fastnade på 2a momentet. Skit skit skit kändes det haha. “hur jävla svårt ska det va?!” men vi grottade på, peppade, felade, visade, belönade. Ja har vi satt oss i den här skiten får vi se till att ta oss ur det. Jag kände mig egentligen ganska sur. Väldigt sur, hoppas verkligen inte Kellie märkte något, men det märks nog lite i belöningarna, för att det blir väldigt intensiva hetsiga belöningar. Vi liksom “lekte” oss igenom den dåliga känslan och helt plötsligt hade vi tagit oss igenom iallafall ett fint Zäta.
Önskar jag kunde träna utan känslor, men samtidigt så tror jag att det är känslorna som är vårt bränsle. Iallafall mitt. Jag tränar ju aldrig så bra och så helhjärtat som efter en förlust.
Att göra saker helhjärtat. Det tror jag är viktigt, svart på vitt.  När man själv känner den här kicken för att man är så jävla nöjd med något i träningen. Jag tycker att hundarna verkligen skiner upp. De blir så malliga och nöjda. Det är verkligen bästa känslan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *