Elitdebut Stockholmhundmässa + FILM


Nog kändes det lite kaxigt och överilat när jag anmälde mig. Min tanke från början var att debutera innan och hade inte från början tänkt tävla på mässan i år ens.  Men efter massor med peppning från träningskompisar som också skulle tävla så anmälde jag och såg fram emot att få tävla på mässan.  Det kändes ändå rätt stort, ja menart det är ju en av de tävlingarna jag siktat på att när jag började tävla i lydnad.  
Något som gjort det enklare att jobba med nervositeten har varit att påminna mig om att vi är där för att samla erfarenhet, inte för att vi har något att bevisa eller ett behov av att konkurera. Vår tid kommer men vi måste börja någonstans. Jag har kommit en bra bit med mina nerver, förut kunde jag känna prestationsångest en vecka innan, nu kryper den på först när det är dags för uppvärmning. 
Emma kom till mig fredag kväll och vi hade bästa möjliga uppladdning med mysig middag och massa prat. Genrepet i torsdags hade gått riktigt dåligt, så jag stod i valet och kvalet om jag kunde vila henne men tänkte att det var värt ett försök. 
Emma drog upp mig i god tid och såg till att vi var rätt i vår tidplanering och hittade bra platser. Jag hade sedan veckor tillbaka bestämt att vi inte skulle göra gruppmomenten. Med tanke på miljön och att vi håller på att jobba om våra gruppmoment är jag väldigt nöjd med det beslutet. 
Så samling vid 9, hitta träningskompisar och kika på gruppmomenten och några ekipage. Jag hade beräknat att min start skulle gå först runt 14 tiden så Kellie låg i sin bur och vi tog ut henne för att rasta endast. På morgonen hade jag lekt lite med henne där inne och hon kändes väldigt fin.
När det var 2 ekipage kvar gick jag ut för en sista rastning och körde även igenom henne med en stunds fotgående där jag dels drog ur henne lite överskott och dels de mest ljud som kom till. Vanessa hjälpte mig att värma upp inne på mässan med lite kommendering och vips så var det dags att börja ta sig in på plan. Jag stod och andades en stund innan vi klev på, kände hjärtklappningen och kände mig lite gråtfärdig helt ärligt. Men tog två djupa, manade in oss i bubblan och att verkligen känna att det bara var jag, Kellie och tävlingsledaren inne på plan och det var det jag skulle fokusera på.
Ordningen var:
Zäta – Vittring – Rutan – Fritt Följ – Inkallning – Fjärr – Metallapport – Dirr.apport
Upplägget passar oss bra, lagom genomkörd tills fria följet som är vårt svagaste och mest negativt laddade moment.
Ljudvolymen var galen och då och då fick tävlingsledaren upprepa sig för att jag skulle höra. Först Zäta, 3 ok skiften, tappade lite kontakt sträcka 2 men fick tillbaka henne på sträck 3. Hon nosade lite i läggandet så gissar att hon tappade lite fokus. 
I vittringen så sitter hon och laddar en del när jag vänt mig om och jag har jobbat med det en del under hösten vilket märktes tydligt då hon växlade mellan att kika på pinnarna och att tigga godis. Hon for ut lite snabbt och skvätte till pinnarna, men hon har ett så jäkla snabbt avsök att rätt pinne tog hon och snabbt gick det. Lite tugg men så ser det ut på träning med.
Nästa moment var rutan, jag fipplade till det lite i förberedelserna för jag trodde det var fritt följ, men hann förbereda så smått att hon pejlade in rutan relativt bra. Konskicket bra, lite segt stopp och något osäker start mot rutan men hon gjorde det bra, hamnade lite grundare i rutan än jag är van vid. Men helt ärligt är jag nöjd med att hon hamnade så bra i rutan, jag skrek halsen av mig i stoppet. Nu fattar jag vad Lena Löfroth menar med att det är bättre med en punkt i rutan än att de springer igenom. Svårighetsgraden uttöver var då att lyckas göra sig hörd i inkallningen från rutan, jag tog fan i när jag skrek “JAPP” men det var fan på håret att hon hörde vilket syntes på reaktionsfördröjningen. Men in kom hon och poäng fick vi.
Sedan fria följet, vårt värsta moment! Fyfan vad jag hatar det och fyfan vad vi tränat det och det märks, det känns och det är ett välförtjänt resultat. Helt tyst var hon inte, men det var inte många ljud och sådan härlig attityd, så med och bara aaah finner inga ord över den härliga känslan. Såhär när jag kikar på upplägget så inser jag att hon nog tyckte det var rätt lätt jämnfört med de friaföljen vi kör på träning. Det är ett ganska gott betyg på tävlingsförberedelser. När man kommer in på tävling och hunden njuter för att det är skojigt och lätt! Trodde jag skulle börja böla när jag såg att vi fick en 8a! Så många hundar som gått in och fått nollor på fria följet. Jag var helt inställd på att samma betyg väntade på oss, men tji fick vi!
Sedan Inkallning, jag tog i lite i nedläggningen så hon skulle ligga tungt,  jag var förbered på att skrika halsen av mig för att lyckas stoppa henne. Det är nog inte helt dumt att ha handtecken att kunna ta till också. Speciellt om vi ska tävla på liknande ställen längre fram, det är nästan omöjligt för hundarna att höra. Vi fick till ett lite sent ställande men i övrigt är jag nöjd.
I Fjärren så glömde hon bort vad hon gjorde eller så blev hon osäker i avlämnandet, men hon reste sig och  gick fram två steg. Insåg att nollan var ett faktum men körde på ändå och hon gjorde pigga skiften men med fram förflyttningar på sättandena.
Metallapporteringen, jag tog en mellan apport, supernöjd, hon satt helt still, sprang ut snabbt, greppade snabbt och tyst, travar tillbaka men en bra ingång vad jag kommer ihåg.
Apporteringsdirigeringen, den som kändes mest osäker av alla moment, lite het medans det läggs ut, bra fart ut mot konen, stannar bra och stirrar på apportena men vänder sedan blicken mot mig! Så glad över den grejen på tävling, det har vi paniktränat de senaste två veckorna. Dirigerar och hon gör en vid båge mot vänsterapport och är på väg mot tejpen där rutan-konen fanns innan, men hon kommer på sig, ser apporten och klipper den och fort tillbaka. Tyvärr sätter hon sig med rumpan snett bakom mig, men egentligen vad gör det 😉
Världens bästa Kellie!
Jag var helt i extas när jag kom av planen och innan jag hinner gå iväg tar domaren micken och ger beröm! Värmde så himla mycket, som vi slitit under hösten! Att på en internationell Elitklass på Älvjsömässan, på vår Elitdebut gå in och prestera såhär bra, hade fan inte kunnat drömma det ens. 
Fantastiska Vanessa och Flame gick också in och gjorde ett strålande program, lyckan var ju gjord!! Fanns liksom inte ord! Och Kellans fantastiska syster Storma och Annicka hade vunnit agilityklassen samma dag. Äh asså så mycket härliga känslor!
Så nu är det bara att sikta vidare mot Elitklass, nästa start blir dock nog först i februari!
Stort tack för all stöttning kompisar, ingen nämnd, ingen glömd och stort tack till hejarklacken på plats, jag kände mig så mycket stadigare inne på plan när jag hörde att ni fanns där utanför och hejade <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *