1 år i Eliten

Skärmavbild 2016-12-18 kl. 12.35.09.pngSkärmavbild 2016-12-18 kl. 12.34.01.png
I December 2015 så kastade vi oss ut på ny mark jag och Kellie.
Den efterlängtade elitklassen. Vi hade haft lite vajsing med gruppmoment sedan vi började tävla lydnad. Om det berott på att hon haft påhälsning av flera hundar på tävlingar eller om hon är en orolig hund överlag. Troligtvis lite av båda.
Så vi jobbade vid sidan om elitstarten med att stärka gruppen samtidigt som vi laddade inför vår elitdebut utan grupp.
Jag hade många år stått och drömt om att få tävla elitlydnaden på Stockholmsmässan.
Det var något magiskt med det. Så även om det kanske var lite vågat och kaxigt att debutera där så kändes det så rätt. Även utan gruppmoment. (Om man inte har säkra gruppmoment ska man inte göra dom på tävling, men det vet nog de flesta vid det här laget att jag tycker.)
Debuten gick bra, inte lysande poängmässigt, men bra känsla bra utföranden, några missar ,lite orutin, ja egentligen allt som kan höra en tävlingsdebut till.
Det var på den vägen och under året har jag slitigt mitt år, testat diverse träningsmetoder, lärt känna min hund ännu närmre, vi har både bråkat, haft fantastiskt kul och jag har ju gråtit någon skvätt här och där.
När man vill något så mycket är varje vinst fantastik men varje förlust rätt smärtsam. 2016 har varit året då jag fått jobba mycket med mitt huvud mentalt.
Jag har försökt frångå tanken med att vilja bli “positivt överraskad” till att mera peppa mig själv med “tänk om du vinner” tankar. Inte för att jag i mitt huvud förväntar mig att vinna över någon när jag tävlar utan för att kontra de mer mörka tankarna om att “vi har nog gjort sämst ifrån oss!”
Jag har mer och mer kunnat erkänna för mig själv vad jag vill.
– Jag vill givetvis också vinna. Jag tränar för att vinna – jag tävlar för att det ska vara kul och givetvis för att vi i längden vill bli bäst! –
Men utan att lägga mitt personliga egenvärde i det, utan att lägga in huruvida min hund är tillräckligt bra i grunden för något. Vi ska bara ge allt och se hur långt det räcker.
Under året har vi gjort 14 officiella starter i eliten, 6st första pris har vi fått till. Lite mindre än hälften bra tävlingar resultatmässigt, men varje tävling har gett oss bra information och även om det kännts helt värdelöst efter vissa så vet jag att de dåliga tävlingarna sporrar mig mer än de framgångsrika.
Jag tränar aldrig så bra och målinriktat som efter en dålig tävling.
Så vart har vårt första år i eliten tagit oss?
Just idag ligger vi på en 15e plats inför SM i Lydnad 2017. Det känns helt ofattbart och jag tänker inte ens försöka återge känslan. Men ni kan ju tänka er efter det här minst sagt turbulenta året. Jag är så tacksam för mitt år i Talangtruppen med Kellie. Det har gett oss så mycket. Massor med nya vänner, massor med minnen och verkligen gett oss verktyg inför kommande år.
Det är lätt att lägga energin på det som inte gått bra, men när jag lyfter blicken och kikar på vart vi står idag, 1 år efter vår debut i elitklass så är jag taggad, stolt och kanske ytterliggare något snäpp ödmjuk inför allt jobb som står bakom alla dessa framgångsrika hundar och förare. Vilket jobb man gör och hur mycket själ man lägger ner.
Skärmavbild 2016-12-18 kl. 12.38.13.png
 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *